När det kommer till barn finns det inga regler för hur de ska eller bör uppfostras. Att ge kärlek och omsorg är viktigt, men ibland behöver man vara sträng och sätta gränser. Sen finns det massa olika stilar för uppfostring – vilka känner du igen?

Sättet du uppfostrar ditt barn på kommer sannolikt att spegla sig i hur barnet utvecklas och beter sig, även när de sen själva blir föräldrar. Även syskon och andra vuxna i barnets liv spelar en roll. Uppfostringsstilar är en blandning av medvetna, frivilliga och ofrivilliga beteenden, gester, attityder och kommunikationsstrategier.

Generellt finns det fyra uppfostringsstilar, men även en hel rad med mer specifika beteenden. Ofta kombinerar man som förälder flera beroende på ålder på barnet och den situation man befinner sig i. Även familjens ekonomi och kultur påverkar hur man beter sig som förälder.

Uppfostring – AuktorativAuktoritär

Som auktoritär förälder säger du till precis vad ditt barn ska göra. De har höga förväntningar och tydliga regler. Barnet förväntas lyda och respektera de gränser som sätts.


Uppfostring – TillåtandeTillåtande

Tillåtande föräldrar är den auktoritära förälderns motpart – de tillåter sina barn att göra vad de vill. De lyssnar på vad barnet vill, och tillåter det mesta. De har inga förväntningar eller krav, så länge barnet blir glad.


Uppfostring – AuktorativAuktoritativ

Auktoritativa föräldrar sätter regler och ger vägledning, men är inte överbeskyddande i allt barnet gör. De kommunicerar med sitt barn och förklarar sina beslut, oavsett om det handlar om belöning eller bestraffning. Barnet får ta egna beslut inom vissa gränser för att de som vuxen ska vara självständiga med bra självkänsla.


Uppfostring – FörsummandeFörsummande

Som försummande förälder är det kanske inte helt klart att man ens är förälder – man fokuserar framför allt på andra områden än sitt föräldraskap och tar knappt, om någon, hänsyn till sina barn. De ser till att det finns mat och husrum, att de går till skolan, och är friska. Utanför att täcka basbehoven finns inga krav och inga gränser.

Utöver dessa fyra stilar finns det mer specifika beteenden, som ofta går in i varandra eller som kan kombineras:

Skyldiga föräldrar vill inte sätta gränser. Om de säger nej kommer barnet eventuellt inte älska dem längre! Gränslöst tillåtande föräldrar sätter inte heller gränser, men framför allt för att de tror att det är för barnens bästa. Ofta leder det istället till att det blir barnen som sätter gränser för föräldrarna. Gränslösa föräldrar uppmuntrar frihet och självständighet, men utan att ta hänsyn till om barnet faktiskt är moget för det.

Behövande och överbeskyddande föräldrar vill helst att barnen stannar hemma, men av olika anledningar. De tidigare vill att barnet ska känna att de behöver tillbringa tid med föräldrarna, de senare för att de inte vill att något ska hända barnet.

Omnipotenta föräldrar ger barnet allt de behöver och mer därtill, både när det kommer till saker, råd, och basbehov. Ett steg ner är de överdrivet givmilda föräldrarna, som ger gåvor till barnet så snart de kan tänkas vilja ha det. Givande föräldrar, å andra sidan, ger råd när de är efterfrågade och gåvor när det passar. De vet att de förr eller senare måste släppa taget, men vill se till att barnet har allt som behövs när det är dags.

Krävande föräldrar försöker uppmuntra sina barn att ta till vara på de möjligheter som ges dem genom motivation och pepp. Överdrivet krävande föräldrar tar det ett steg längre, och fokuserar framför allt på var barnet har misslyckats. Projicerande föräldrar tar det ännu ett steg och lägger sina egna frustrationer och misslyckade önskningar på sina barn.

Till sist finns kommunicerande föräldrar och värdeingjutande föräldrar. Kommunikatörerna förklarar och ställer frågor, söker svar och dialog. De värdegjutande lägger fokus på känslor, uttryckt uppskattning och tacksamhet.

Vissa dagar kan man snabbt gå mellan de olika stilarna. Man kanske börjar försöka kommunicera men är trött och stressad och har ett barn som vägrar lyssna, så man hamnar direkt i det auktoritära föräldraskapet. Känner sig skyldig under tiden barnet är på förskola eller skola och blir givmild, för att sen bli en behövande förälder när barnet är hemma igen. Sådant är livet!